Viktoria Tolstoy, Stations

Den här våren där allt har ställts på ända har jag gång på gång återkommit till en skiva, som har blivit soundtracket för mina rätt bristfälligt regisserade hemmadagar, där videomötena blandats med diskmaskinstömning, dåligt samvete och längtan bort. Om jag skall vara helt ärlig, kan jag inte minnas när jag någonsin lyssnade på en inspelning så många gånger, och så intensivt. Det finns förstås goda skäl för det. Tolstoys röst är i mina öron en av de mest mångfacetterade och uttrycksfulla.

Inspelningen utgår dessutom från ett kvartettspel av en samling musiker som har den goda smaken att både kliva ur vägen för varandra, och emellanåt också knuffa varandra i en gemensam riktning. Och lyssna på hur Viktoria Tolstoy interagerar med bandet, surfar på groovet eller förändrar sitt tilltal i låtarna. Redan i det första spåret I should run svävar bandet på det där sättet som vilar på fjäderlätta trummor och en unison basgång som klistrar groovet i hörselgången. Krister Jonssons gitarrspel är helt lysande och jag blir lycklig över den livekänsla som vilar över solot och hela inspelningen.

Titelspåret Stations bygger på ett till synes enkelt groove, och utmejslade finurliga linjer i gitarr och piano. Låten är en pärla; sången som introducerar temat och Joel Lyssarides solo, som mer än något känns som ett samtal och en glimrande kommentar till sången. Jag tror inte att det blir bättre än så. Spåren avlöser varandra i en högklassig inspelning, och det finns mycket att förlora sig i. Den bitterljuva träiga tonen i Mattias Svenssons bassolo i Land of the humble får mig att tänka på Charlie Haden, och det finns ett svart stråk av americana som är oemotståndligt i Dylans Million miles, där Tolstoys röst både värmer, skaver och pressar ur det blåa medan Jonssons gitarr blöder.

Den här skivan avslutas med en version av Here´s to life som är fjärran från de versioner jag har hört tidigare. Mest känd är sannolikt Shirley Horns version med ett ymnigt flödande stort amerikanskt orkesterarrangemang, som verkligen tål att höras på hög volym. Tommy Körbergs inspelning Rakt upp och ner är också mycket bra. För mig har dock Tolstoys spår, som är en tolkning endast i sällskap av Lyssarides pianospel, blivit en nedtonad och innerlig hyllning till livet som har fungerat som något att förlora sig i den här våren, grymmast av vårar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *