NHØP

Under långa perioder lyssnar jag mycket lite på musik, särskilt inte om jag är någorlunda aktiv med mitt eget musicerande eller om jag har blivit för ljudtrött av mitt arbete. Den här våren har jag nog å andra sidan snarast bedövat mig med musik. Nätterna har blivit kortare när jag snirklat mig längs klickstigar av youtubeklipp jag inte trodde fanns. Ungefär som när jag och någon klasskamrat, tillika okunnig i kartläsning och betraktande kompassen som en maskot som skall bringa lycka, famlade oss fram på friluftsdagarna i högstadiet när det var orientering. Utan regnet och de genomblöta gympadojorna som aldrig blev sig lika igen. Emellanåt hittar jag ögonblick som jag återvänder till otaliga gånger. Ett sådant klipp är ett bassolo med den danska basisten Niels-Henning Ørsted Pedersen i en konsert med Oscar Peterson där han ges det utrymme han förtjänar. Lyssna gärna.

Oscar Peterson Quartet 1994

Det vilar en förtrollande koncentration över det här ögonblicket. NHØP använder sitt konstnärskap och musikanteri till att bygga en katedral av musik där han låter toner av Bach eka och och också får flageoletterna från Jaco Pastorius inledning till Portraits of Tracy att klinga likt kyrkklockor. Han placerar sig i det musikaliska flödet och murar med stenar från bossanovan, den nordiska folktonen, jazzen och den västerländska konstmusiken för att åstadkomma en ganska besynnerlig helhet.

Närhelst jag lyssnar på Niels-Henning får jag känslan av att han liksom måste tygla sin gränslöshet för att nå det uttryck han vill nå, och så även här. Hela kompositionen präglas av hur en mästare använder tvåstämmighet, ackord och flageoletter för att lyfta fram en melodi. Smakfullt förstås, men också närmast obegripligt hur det tekniskt svåra framförs med en sådan lätthet och grace. Först i outrot släpper han fram den ekvilibristiska teknik han besitter och den nästan vilda attacken i sitt spel. Den kontrabas som tidigare klingat akustiskt, mjukt och varmt blir plötsligt ett elförstärkt instrument som biter ifrån så häftigt att medmusikerna rycker till.

Det är gripande att se hur Oscar Peterson berörs, men för mig framträder bilden av hur Niels-Henning Örsted Pedersen liksom vandrar i sitt musikaliska rum och med ett lätt leende lyfter på hatten och bugar mot de som har försett honom med referenspunkter och material att utgå ifrån.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *