Hos frisören

En förmiddag pallrar jag mig iväg till frisören, eftersom jag börjar se ut som om jag inte vistats bland folk sedan pre-pandemin. Jag har egentligen inget emot att skala av håret. Däremot tycker jag inte så mycket om att vara nyklippt eftersom det är något som väcker uppmärksamhet. Mitt hår är onödigt tjockt, spikrakt och är enligt M sälgrått, trots att jag hävdar att jag inte har ett grått hårstrå. Trots det är jag enligt M gråhårig. Det är en omöjlig ekvation.

När jag sitter och väntar på min tur noterar jag att min frisör klipper en äldre man, i sjuttiofemrycket skulle jag gissa. Han har en grått imponerande axellångt hårsvall och han har tatueringar på armarna. Så här blir rebeller när de åldras, tänker jag. De förblir otämjda och kliver så småningom in över tröskeln på äldreboendet med en bergsprängare som spelar Stones och The Who, omöjliga att kuva. Jag kan inte låta bli att tänka på ZZ Tops Dusty Hill och andra rockpensionärer som vandrat vidare till de saligas ängder. Solglasögon på, åldern är en siffra, lev fort men dö inte ung. Just som jag helt börjar tappa fotfästet, så är det grå lejonet klart och stegar fram mot kassan för att betala. När transaktionen är avklarad kliver en kvinna in i frisörsalongen. Det visar sig vara rebellens fru. Hon tittar på honom och ställer sig på tå för att känna på hans hår. Plötsligt säger hon ”Men du kan inte ha den volymen på håret däruppe. Du vet hur det kommer att se ut sen.” Rebellen suckar, han var ju så nära, men vänder sig om och sätter sig i frisörstolen en gång till. Under överinseende av hustrun får sedan frisören tunna ut den väldiga hårmanen ytterligare. Till slut får frisören beröm, rebellen får beröm och jag möter rebellens blick när han lite moloket tar på sig sin lite för coola jacka. Han ser kuvad ut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *