En medelåldring som letar efter ett rörligare fotarbete. Även om jag inte har någon brådska.
En lite trött fras som jag nog ändå, något motvilligt, med stigande ålder tycker fungerar som god beskrivning av mig. När jag började blogga kring 2007 tyckte jag att walkingbass var ett lysande namn på en blogg, eftersom jag spelar bas och dessutom promenerade mycket på den tiden, ofta med musik i lurarna. Väl hemma skrev jag ner några tankar om musiken i mina blogginlägg. Walking bass är ju också ett sätt att spela bas som används i jazz, där basen vandrar i en lång promenad längs harmonier och skalor och utgör en viktig del av svänget och det harmoniska uttrycket i musiken. (Den här dubbeltydigheten tyckte jag var sällsynt listig 2007, men min nu sjuttonåriga dotter brukar göra narr av mig och kalla mig för den vandrande aborren. På kontot saker att hacka i sig som tonårsförälder.)